80365.jpg

Läs Heidis berättelse om en uppväxt fylld av oro för - men framförallt stor kärlek till - sin mamma som tampades med och till slut övervann sitt missbruk

05.01.2022 kl. 15:10

En resväska fylld med minnen...

Ibland är det ganska intressant att stanna upp och reflektera över sitt eget liv, sina erfarenheter, minnen och bakgrund. Till det som har format dig till den du är just idag. Själv har jag gjort det i några omgångar under livets gång, varje gång blir det lite olika infallsvinkel på berättelsen, men tillsammans och ihop bildar de en livslång historia. Varje människa har en historia att berätta, det här en del av min historia... Det här är en del av mitt liv, en del av det jag är idag. Det här är min resväska med minnen. Jag har många gånger funderat, hur mitt liv skulle ha sett ut ifall...hur skulle min resväska då se ut? Jag skulle knappast sitta här och knapra på en text på svenska om jag tagit eller fått en annan väg i livet. Tänk om... 

Vi lever 70-tal, då livet var ganska fritt och avslappnat, då bilarna var mindre, då internet inte fanns, alla hade trådtelefon, man rökte inomhus och att ta en öl eller två efter jobbet tycktes vara helt ok. Det fanns saker i familjerna man INTE talade om. De vuxna var de som styrde och ställde, det var de som ”visste” vad som var rätt och fel och bra och dåligt. Barnen var barn...med samma behov som idag, de såg upp till sina föräldrar, tog modell, gjorde efter...eller skämdes över dem och ville göra uppror och vara raka motsatsen till sina egna föräldrar. Det fanns av alla sorter, precis som idag, på 2020-talet.

Men nu till historien, En kvinna och en man har träffat varandra, de förälskar sig, gifter sig och får två barn. Så där som det går för många...Deras första barn, en dotter, föds år 1974 och hon får en syster 1978. Familjen verkar lycklig och allt verkar bra, eller så ser det ut åtminstone för alla som känner familjen...någonting är ändå inte som det skall. Mannen och kvinnan har nog alltid gärna tagit sig en öl eller kanske t.o.m. två, efter jobbet. Det är ju inget fel på det, tyckte de. De tyckte om att ordna fester, fester där alkoholen alltid var närvarande. Barnen var med, det tyckte de var självklart.

Men tiden går, vi närmar oss 1980-talet...för kvinnans del räcker det inte med att bara ta en öl på kvällen, man behöver mera, oftare...hela tiden. Det påverkar jobbet, man måste ”sjukskriva” sig för man klarar inte av att gå på jobb. (Hon jobbade på sin pappas glasögonbutik som optiker, så jag kan tänka mig att tröskeln att meddela sin egen pappa var lägre än om man jobbat hos en utomstående.)  Det påverkar relationen till mannen, den trygga hemmaluften är fylld av irritation, skrik, dålig stämning och ledsamhet. Det påverkar barnen, otrygghet, funderingar och storasysterns beskydd av lilla systern. Familjelyckan börjar brista, det finns folk som försöker hjälpa, så har jag fått höra...men är det någon som lyssnar på riktigt? Är det någon som ser på riktigt vad det är som är på gång? Är det någon som hjälper, när alla i familjen helt tydligt behöver hjälp?

Grannen finns där för barnen, det har storasystern berättat mig, det händer flera gånger att grannen kommit efter barnen från en ”våt” vuxenfest och gett en lugn plats att sova på. Det här minns inte lillasystern. Det finns många flera minnen från åren som storasystern minns, minnen som lillasystern inte fått tag på, minnen som hon inte minns. Minnen som kanske inte berört henne ännu, hon var ju ändå rätt så liten och hon hade ju sin beskyddande storasyster...

Varför gick det så här? Vad var det som gjorde att ölen tog makten över henne i stället för att hon skulle ha tagit makten över den? Hon var sjuk. Det var ingen som talade om det ännu då, det var ingen som insåg och erkände det ännu då, inte hon, inte han och inte någon annan i omgivningen heller.

Familjen spricker, han hittar tröst hos en annan kvinna. Hon blir ensam med barnen. På den tiden var det självklart att barnen stannade hos mamman då föräldrarna skildes. Det tar inte lång tid innan storasystern oftare och oftare börjar ringa till pappa och ber om att få komma bort från mamman. Lilla systern följer med som en svans, kanske lite övertalad och skyddad av sin storasyster. Hon är ju ändå rätt så liten ännu.

Storasystern har meddelat pappa att hon inte vill bo med mamma och flyttar till pappan och hans nya sambo. Livet för hennes del får en stor vändning, vardagen fylls av lycka, lugn, rutiner och regelbundenhet och trygga vuxna. Men samtidigt i bakgrunden spökar ovissheten, oron över lillasystern och många obesvarade frågor. Lillasystern bor kvar hos mamman, flyttar hit, flyttar dit...väldigt oroligt och ostabilt. Själv hänger hon bara med som en liten 3-4 åring, utan att egentligen begripa vad som är på gång eller vad som händer i ens omgivning. Från den här tiden har hon bara några svaga minnesbilder, några bilder som hon kan se när hon blundar...

Bilen som blir stannad på en körramp av polisen, mamman har kört bil berusad, lillasystern på bakbänken. Rädsla. Ett ödsligt hus, vid ändan av en väg, flytta in, mamma gråter och berättar att vi igen måste flytta (senare kommer det fram att hon blivit totalt lurad i husaffären och huset är mögelskadat). Hon har druckit och luktar illa, obehagligt att kramas. Ett jättehögt hus, mörk gård med en massa granar på, asfalterade gångar, en schäferhund som är helt galen, vill bara bita och skälla.

Det går kanske ett år...hon, lillasystern, har hittat sin nya kompis från samma gård där pappan bor. Det blir längre och längre tider hos pappan och till sist flyttar även hon till pappa. Året är 1983.

Flickornas flytt tar hårt på mamman men hon accepterar det, hon inser att det är det enda rätta. Hon är sjuk och kan inte ta hand om barnen på det sätt barnen behöver, på det sätt som är bäst för barnen. Besvikelsen, skammen och känslan av oduglighet ritar en skugga över mamman för flera år framöver. Hur kunde det gå så här, barnen var ju det finaste hon hade, det dyrbaraste och värdefullaste? Hon faller in i depression och livet för henne mister mening. Mamman jobbade, var borta ibland. Hon hittade en man som hon levde ihop med en tid, det varade några år. Hon flyttade till olika ställen, blev lurad på pengar, hennes bror tog livet av sig själv, hennes pappa, barnens mofa dog, skilsmässan och vårdnadstvisten var tuff och tung. Livet för henne var glasskört och drickandet gav en stunds frizon från allt det svarta som hon kände och gick igenom.    

Åren går, systrarna åker till mamman under veckosluten, ibland varar veckoslutet från fredag till söndag, ibland är de tillbaka till pappa redan på fredag kväll. Allt beroende på hur mamman mår och om hon druckit eller inte. Storasystern tar ansvaret, lillasystern följer efter och ser upp till sin stora och starka storasyster, precis som alltid. Så kommer det att vara ännu många år framöver...ännu när de är vuxna och har egna barn. Hon är alltid den trygga storasystern och kommer alltid att vara det.   

Besöken till mamman blir allt mera sällan, barnens åsikt frågas. De vill inte till mamma, de behöver inte om de inte vill. Där finns ingenting att se framemot, bara en osäkerhet, osäkerhet hos mamman att vara en mamma men också osäkerhet hos barnen om vad som händer till följande. Hemma hos pappan fanns en ny mamma – en mamma som var hemma, rutiner, trygghet, kompisar, vardagslyx, familjetid, nya små systrar, ny mofa och mommo, värme, en sommarstuga och det som senare i livet visade sig bli en av de viktigaste sakerna i lillasysterns liv, dans – folkdans. Livet hade ändrats totalt för systrarna.

Åren rullade på i samma banor, till sist flyttade mamma tillbaka till Esbo, där hon var hemma ifrån. I hopp om att börja ett nytt liv där, lämna det gamla bakom sig och börja allt från ett tomt bord. Hon hade kommit till insikt om sin sjukdom, hon visste att hon behövde hjälp, hon tog emot hjälp men vägen till ett nyktert liv var ännu långt borta. Men hon var på väg, insikten fanns! Det gav hopp åt henne men också åt systrarna, åt mig och min storasyster.

Tanken med flytten var bra, och det gick bra i början. Men om man inte fullt fått bearbeta sorgen, skammen, odugligheten, besvikelsen – ja, alla de negativa känslorna hon gick och bar på från åren tillbaka, hur kan man då jobba sig upp ur helvetet som hon själv uttryckt det flera gånger efteråt? Det var flaskan som gav tröst, drickandet blev på för flera dagar, t.o.m. veckor.  Då det gick hårt och vått för henne, gick det verkligen hårt och resultaten av de resorona var inte något man som barn ville se och uppleva. Det fanns också perioder, ibland t.o.m. långa perioder då allt var bra, hon jobbade, orkade ha kontakt med oss och alkoholen fanns inte närvarande. Men när det handlar om en sjukdom, kan man inte alltid styra sitt beteende. Det behövdes bara någon liten impuls, motgång så var det kört igen. Men hon gick på AA-möten, träffade en terapeut...var också beredd att gå igenom en lång och tuff rehabilitering. Jag ville tro att det nog fanns ljus i tunneln även för henne. Hon hade ju ännu många år kvar att leva.   

Varje gång telefonen ringde var man ändå lite nervös, rädd och osäker, var fanns hon nu? Hur mår hon? Har hon druckit? Besvikelsen kan man inte ens beskriva då det kom samtal där hon berättade hur hon ville dö, hur hon skulle klättra upp på ett högt berg och falla ner och känna sig fri från allt. Då det kom samtal efter veckors drickande och hon via sjukhus hade kommit in på ”katko”. Eller samtal då hon ringer berusad och berättar hur mycket hon älskar dig. Det var inte bara en och två gånger som jag som ung var och hälsade på henne till ”katko” och mötte en mamma som såg ut som en sliten 70 åring med blåmärken överallt och ett darrande i hela kroppen av abstinensbesvären. Hon kändes skör som ett torrt blad. Den synen, lukten och känslan får mig ännu idag må dåligt då jag tänker tillbaka på det. Jag försökte ändå finnas där för henne, som hennes dotter.

Min storasyster hade efter gymnasiet flyttat till Borgå, hittat sig en man, gift sig som ung och hade i detta skede redan en dotter. Hon hade det bra, levde sitt familjeliv tryggt i Borgå. Jag hade blivit tonåring, folkdansen och pardansen tog allt mera plats i min vardag. Det var via den jag kände mig hel, genom att göra och röra sig tillsammans med anda, det fanns en styrka i det. Vi hade flyttat från vårt trygga barndomshem, något hände i kulisserna men jag visste inte riktigt ännu vad allt handlade om. Min bästa barndomsvän (hon jag träffade som riktigt liten), hon jag trodde jag kände, miste sin pappa i detta skede. Det visade sig att en bidragande orsak till hans död var alkohol, det kom fram att han hade haft missbruksproblem redan en längre tid. Jag var ändå lyckligt ovetande om det. Ingen hade någonsin talat om det. Min vän var som en syster till oss, hon nästan bodde hos oss. Hon kunde spendera halva sommaren med oss på landet, på vår sommarstuga. Först nu efteråt förstår jag varför! I samma veva miste vi vår mofa, en mycket viktig människa i våra liv, vi miste vår mommo, famo, mami (mammas mamma). Allt på ett drygt år...mitt i en tid då man borde vara ung och nästan fri. Även familjelyckan hemma började spricka.

Och då kommer vi till 1998, ett oerhört viktigt år för mig men speciellt för vår mamma. Efter en riktigt rejäl och lång sup period, kommer mamma till ett vägskäl då hon inser att NU finns bara två alternativ. Antingen en väg som för henne raka vägen och snabbt i graven eller en väg helt utan alkohol. Hon slutför sin långa rehabilitering som hon väl hade börjat i ett tidigare skede men lämnat på hälft, hon tar emot all hjälp hon bara kan få. Härifrån börjar hennes väg mot tillfrisknandet.

Hon vågar inte fara hem, hon är rädd att dö, hon är rädd att vara ensam, hon är rädd. Hon är fruktansvärt rädd. Hon ber mig föra hem henne från ”katko”, sista gången säger hon. Skakandes öppnar hon dörren till sin lägenhet och synen och lukten som vi möter sticker i näsan. Jag har aldrig i mitt liv sett något så äckligt, obehagligt, ofräscht – jag skulle nästan vilja spy. Jag samlar mig, kramar min mamma och säger att vi fixar det här. Vi fixar det tillsammans. Det ligger flaskor, gamla pizzalådor, torkad mat, smutsiga kärl överallt. Golvet är klibbigt så att jag är tvungen att gå med skor på. Det här känns inte som min mammas lägenhet som alltid brukar vara så städig och prydlig. Men det värsta är ännu framför mig...hennes säng. Den är full med skit, kiss och blod. Fy fan! Hon brister i gråt, det här är det sista jag skulle vilja visa min egen dotter, säger hon mumlandes. Vi båda gråter. En sak i taget, lugnt, ibland gråtandes, tar vi an lägenheten så att hon kan bo där.

Det här var hittills hennes sista fysiska beröring med det förflutna, med alkoholen som hade fört henne så här långt, som hade tagit över 20 år av hennes liv, som hade gjort att hon inte kunde uppfostra sina egna döttrar och som hade orsakat så mycket skuldkänslor, skam och dåligt självförtroende att det bara fanns en väg upp. Härifrån började både hennes men också vårt liv mot acceptans, förlåtelse, bearbetning, förståelse och kanske det viktigaste, nybyggandet av en mor-dotterrelation utan alkohol.

Vuxenlivet har hämtat flera perspektiv på det egna livet. Att börja bygga upp en mor-dotterrelation på nytt har varit väldigt lärorikt och intressant, i samband med det får man själv bearbeta det förflutna och växa som människa. Jag har haft ett fint, livfullt, energigivande och framför allt ett mångsidigt liv så här långt. Dansen och konsten i alla dess former har varit för mig en källa till mitt inre, men samtidigt en källa till nyfikenhet, livslust och lekfullhet. Jag har fått möjlighet att via konsten behandla det man går och funderar på men kanske inte alltid hittar rationella svar på.

Livet skall inte vara för allvarligt, vi lever bara en gång och det som har varit och blivit bearbetat har varit, efter det är det bara att vända blickarna framåt och njuta av livet som det är! Vi bär alla med oss en massa minnen, minnena skall vi packa i vår resväska så att vi vid behov kan ta fram dem men då betrakta dem som minnen, någonting värdefullt som just du varit med om, någonting som format just dig till den du är. Lite lekfullhet varje dag håller åtminstone mitt humör uppe, att dagligen få suga åt mig barnens berättelser får mig bara att må så bra.

Jag är inte arg på min mamma, jag är inte egentligen ens mera besviken på henne. Hon har inte egentligen gjort mig något illa, hon har bara inte kunnat ta hand om oss som barn men däremot var hon stark nog att ge oss ett tryggt liv hos pappa. Jag är inte bitter. Jag bär inte på skam över min mamma eller min egen bakgrund. Egentligen känner jag mig ganska stark och vet att min erfarenhet och bakgrund ger mig styrka, jag skulle inte vara den jag är idag utan det jag har i min resväska. Ibland kan jag känna mig ledsen för hennes skull. Över det hon har gått miste om då hon varit sjuk. Samtidigt är jag fruktansvärt stolt över henne. För allt det hon klarat av att göra för sig själv och för oss. Hon litar på mig, jag litar på henne. Vi har en tillit till varandra idag. Vi har pratat och pratat, visst är det känsligt ibland, visst finns det saker hon ännu heller inte vill och kan tala om. Vi fortsätter prata, vägen tar förhoppningsvis inte ännu slut. Hon är en fin mamma för mig och en så bra mamo för sina barnbarn som hon just nu förmår, det är det bästa hon just nu kan göra. Jag kan finnas där för henne som hennes dotter. Idag vandrar hon på sin stig utan alkohol, som en stolt men samtidigt osäker kvinna med en resväska fylld med många minnen, minnen hon kanske inte skulle vilja minnas men som gjort henne till den kvinna hon är just idag. Och jag som hennes dotter vandrar tryggt på min stig med mina minnen och erfarenheter. Våra stigar möts ofta och det gör mig glad. Jag hoppas vi båda har ännu en lång väg at vandra, både enskilt och tillsammans. Och jag hoppas våra resväskor fylls med en massa fina minnen från tiden tillsammans.

Heidi Palmu
Hösten 2020


Heidi jobbar idag på Stiftelsen Bensows
Min stig som sakkunnig handledare.

"Jag är inte arg på min mamma, jag är inte egentligen ens mera besviken på henne. Hon har inte egentligen gjort mig något illa, hon har bara inte kunnat ta hand om oss som barn men däremot var hon stark nog att ge oss ett tryggt liv hos pappa. Jag är inte bitter. Jag bär inte på skam över min mamma eller min egen bakgrund. Egentligen känner jag mig ganska stark och vet att min erfarenhet och bakgrund ger mig styrka, jag skulle inte vara den jag är idag utan det jag har i min resväska. Ibland kan jag känna mig ledsen för hennes skull. Över det hon har gått miste om då hon varit sjuk. Samtidigt är jag fruktansvärt stolt över henne. För allt det hon klarat av att göra för sig själv och för oss."