När jag var 8 år märkte jag för första gången att min mamma hade ett problem med sitt drickande. Jag var hemma hos mamma, vilket jag var varannan vecka med skilda föräldrar. Mamma hade som varje vanligt veckoslut druckit och jag hade öronvärk. Jag berättade det till mamma i hopp om en kram, tröst eller ens en medicin. Hon kom nära mej och blåste tobaksrök in i mitt öra och sade att det är bättre än vanlig medicin.
I samma ålder började jag höra min mammas samtal till min pappa mitt i natten där hon skrek till honom om hur hemsk han är. Pappa däremot, är den föräldern jag alltid ringt till när något hänt eftersom det är den vuxna som jag alltid kan lita på. Jag kommer aldrig glömma hur jag som 9-åring inte kunde vara på vessan “ifall jag behöver spy”, som mamma sade.
Hela min barndom och ungdom har jag haft ångest över vetskapen att veckoslutet närmar sig, för jag visste att det var de dagarna mamma kunde dricka så mycket hon kunde utan att oroa sig över att hon behövde åka iväg på jobb följande dag. Det som hon dock aldrig oroade sig över var att hon inte bara nästa dag, utan alltid, hade två barn hemma som behövde sin mamma.
Hemmet som borde vara en trygg plats för barn var den sista platsen jag ville vara på och var jag kände mig som mest osäker.
Så gott som varje mamma-veckoslut låg jag och min syster tillsammans i hennes rum och grät för att vi mådde så dåligt. Hemmet som borde vara en trygg plats för barn var den sista platsen jag ville vara på och var jag kände mig som mest osäker.
Hela mitt liv har jag hos mamma legat under täcket på natten och bara hoppats på att hon inte kommer och talar med mig. Jag kommer aldrig glömma den gången då hon var på väg och sova, snubblade över tvättställningen och kom in i mitt rum, som hon trodde var sitt rum och skulle komma och sova i min säng.
När jag blev 15 fick jag mopedkort och kunde äntligen vara fritt ute, vilket jag inte tidigare hade kunnat eftersom min mamma aldrig var i körskick för att köra mig någonstans. Jag åkte runt med mina vänner och hade roligt tills ångesten över att jag måste hem kom. Det var den åldern jag slutade med att bo hos mina föräldrar varannan vecka och började sakta men säkert flytta till min pappa.
Jag minns en morgon som jag vaknade med en massa missade samtal från min mamma som ringt mig mitt i natten. Jag fick den största klumpen i magen och föreställde mig alla scenarion av vad som kunde ha hänt.
Jag minns en morgon som jag vaknade med en massa missade samtal från min mamma som ringt mig mitt i natten. Jag fick den största klumpen i magen och föreställde mig alla scenarion av vad som kunde ha hänt. Jag ringde min syster för att kolla om hon också fått något. Det hade hon, det var mamma som hade ringt för att sjunga. Jag sover än idag med ljudet på bara ifall något händer med mamma.
När min syster flyttade hemifrån till en annan ort tog hon beslutet att sluta tala med mamma. Jag fick dåligt samvete eftersom mamma hade en dotter mindre, så att säga. Det var först när jag var runt 17 års ålder som jag förstod exakt varför min syster bestämde sig för att göra det. Jag beslöt då att för mitt mående och mitt eget bästa att inte längre tala med min mamma.
Jag beslöt då att för mitt mående och mitt eget bästa att inte längre tala med min mamma.
Att bryta kontakten med mamma är det svåraste jag gjort i mitt liv. Speciellt när mamma skickar bilder om olika saker i hennes vardag. I det skedet var det inte mera något när hon dricker. Det var bilder på normala saker, som normala människor gör. Jag trodde helhjärtat att mamma hade ändrats.
Jag skulle en lördag kväll fara ut med mina vänner i stan, vilket är nära var mamma bodde. Jag tänkte att jag säkert kan sova hos mamma, eftersom det utifrån sett verkade som att hon slutat dricka. När jag på natten väl kom hem möttes jag återigen av en full mamma. Jag kände samma ångest som jag känt en massa gånger tidigare träffa mig som en våg.
Morgonen efter när jag vaknade hade mamma redan börjat dricka. Jag ringde min bonusmamma och bad henne hämta mig genast. När hon väl kom hoppade jag in i bilen snabbt. Mamma följde efter mig och började tala med min bonusmamma. Jag fick sådan ångest och skämdes. Min bonusmamma märkte att jag inte ville prata om det och det har vi inte gjort sen dess.
Idag är jag 18 år och vågar äntligen öppna upp och tala om mitt förflutna, vilket jag alltid skämts över. Jag har äntligen förstått att jag inte har gjort något fel som bestämt mig för att klippa kontakten med mamma.
Jag trodde aldrig att jag skulle vara någon som vågade öppna upp för jag tänkte alltid att folk kommer se ner på mig och att jag var ensam. Det visade sig att jag inte var det.
Ångesten jag känt som liten, känslan av att jag är den som måste se till att mamma mår bra och kommer säkert hem är något som ingen förtjänar. Jag är en av de massa barn vars barndom blivit stulen av en förälders missbruk. Efter många år av ångest och psykisk ohälsa jobbar jag äntligen på mig själv och har kommit långt. Jag trodde aldrig att jag skulle vara någon som vågade öppna upp för jag tänkte alltid att folk kommer se ner på mig och att jag var ensam. Det visade sig att jag inte var det.
Idag har jag en massa fantastiska vänner, bor hos min pappa och kan alltid ringa honom om jag känner att jag vill hem eller om jag mår dåligt. Det kunde jag inte göra tidigare på kvällar hos mamma. Jag har en lång väg att gå för att må bra och kunna jobba igenom min barndom ordentligt, men att tala om det var det största och viktigaste steget jag gjort.
- Studerande på andra stadiet